Lågtryck

Idag kom jag hem efter en efterlängtad resa till min farfar och hans fru Judy i Toronto. Jag tog bilen till Detroits flygplats på tisdag kväll och kom hem idag. Hann med både teater och konsert, hantverksmässa och diverse middagar med Judys familj. Även om det kan vara lite påfrestande att spendera någon längre tid med sin familj så hade jag mycket trevligt och känner mig riktigt utvilad. Hade inte någon större lust att åka tillbaka till den ensamma skabbiga gamla lägenheten och tidiga morgnar, men nu är det faktiskt mindre än två veckor kvar.


Lagom roligt var det idag när jag kom till min bil som jag lämnade på en flygplatsparkering och batteriet var urladdat. Hade lite smärre panik när jag stod där på en lerig parkering mitt i ingenstans med en urladdad mobil. Som tur var fick jag hjälp av parkeringspersonalen att få igång bilen, men när jag körde iväg började en envis orange varningslampa lysa, som jag förstås inte hade någon aning om vad den betydde. Men vad göra. Fick glatt köra vidare på läskiga okända motorvägar, dessutom i totalt ösregn. Det var inte kul, som tur var hade jag en bränd cd med svensk radio på, det har varit mitt sällskap i många timmar i bilen.


De två kommande veckorna ska jag göra massa olika grejer på sjukhuset, gå med en logoped, se någon mer operation, vara med på körkortsbedömningar, vara med på teammöte på slutenvårdsrehab, göra studiebesök på ett äldreboende men mest hänga med handterapeuterna på öppenvården. Planerar också att shoppa, gå på Toledo zoo med Rachael, gå i kyrkan med Anna, introducera sushi för samma Anna, blogga och träna stenhårt för att börja gå ner de fem! kilo jag gått upp sen jag kom hit.


Just det, kom på vad varningssymbolen i bilen betydde, lågt tryck i däck!



Farfar och Judy på museum. Vi såg dödahavsrullarna och en utställning med foton från Vanity Fair. Kul.

Jag och Judy på teater.

Jag och farfar finklädda inför konsert med verk av Prokofiev och Shostakovich.

Fem! Kilo!

Jag köpte en mössa på hantverksmässan. Jag är glad när jag är varm.

UTMC

Så här ser det ut, University of Toledo Medical Center, sjukhuset där jag spenderat en stor del av min tid de senaste åtta veckorna.

De älskar förkortningar

Här är universitetsbiblioteket, det ligger precis bredvid sjukhuset.

Sjukhuskorridor. Alla ser ungefär likadana ut förstås.

Ariel och Lisa, min handledare, på möte. Ja, de sitter på golvet för det finns inga mötesrum. Alla har gjorts om till kontor för läkarna.

Jag tar seden dit jag kommer

Journalpärm som gick sönder så alla sidor nästan ramlade ur men Lisa räddade.

Det minimala kontoret som ska rymma typ femton terapeuter.

Dan och Kyle

Rachael framför alla examensdiplom

Jag åt mycket bra bento från restaurang Domo. Ska besökas igen.

En gungande stol i ett litet studiebås på biblioteket där jag spenderade många timmar med min presentation om svensk och amerikansk sjukvård.

Båsen har små griffeltavlor, gulligt.

Middag med Rachael och några kompisar till henne.

Vädret har varit ganska fint, en varm kväll promenerade jag omkring i Side Cut metropark.

Middag med Lisa och Sara på Panera Bread (mitt favoritställe som förtjänar ett eget inlägg).

Sara och Lisa.

Vi följde med Lisa hem och träffade hennes tax Max.

Avskedslunch för Lisa på Doc Watson's.

Lisa bjöd på frukost från Panera Bread sin sista dag. Kolla kaffetermosen!

Jag höll min presentation, det kom mycket folk som ställde mycket frågor vilket var kul.

Publiken

Jag bjöd på pepparkakor!

OOTA

Hej folket! Nu har jag börjat längta hem. Nyhetens behag har lagt sig och det har blivit mer vardag och plikter med skoluppgifter att jobba på. Men det är ok. Inte så långt kvar nu. Jag ska hålla min presentation på torsdag som också är sista dagen med min handledare. Tisdagen efter det, den 24e åker jag till min farfar i Toronto och stannar där ända till söndagen. Ska bli skönt att se några bekanta ansikten och bli lite ompysslad. Efter det är det bara två veckor kvar tills jag åker till Chicago och träffar Magnus! Idag blir det långt långt inlägg med mycket arbetsterapi. Ni blev varnade.

Jag måste ju berätta om arbetsterapikonferensen i Dayton jag var på förra helgen. Det var Ohios arbetsterapeuters förbund OOTA som arrangerade och det var två hela dagar med föreläsningar inom alla möjliga områden inom arbetsterapi. Det kostade bara 40$ för båda dagarna och då ingick frukost och lunch. Jag fick skjuts med Mallory ned till Dayton på torsdagskvällen och fick dessutom bo gratis i Angela och Brookes rum, snällt. De är alla studenter i andra året på arbetsterapeutprogrammet här i Toledo och åkte till konferensen för att presentera sina kommande forskningsprojekt.

Vi käkade friterad lök arrangerad som en blomma. Ganska gott.

En av konferensens höjdpunkter var helt klart att få höra Gary Kielhofner föreläsa. För er som inte är så insatta i arbetsterapi kan jag berätta att Kielhofner är en av frontfigurerna inom ämnet som bland annat utvecklat the Model of Human Occupation (MOHO) som är en av de mest populära modellerna inom arbetsterapi och också den det finns mest forskning om. Kielhofner höll öppningsanförandet som bland annat berättade om hur kan började sin bana som arbetsterapeut, nämligen genom en vapenfri militärtjänstgöring på en rehabklinik för soldater som kommit tillbaka från Vietnam. Han berättade också om sina två Jack Russells som ska bli servicehundar och kritiserade USAs krigsföring och USAs fängelser. Härlig början. Sen följde ytterligare en föreläsning av Kielhofner som handlade om MOHOST och SCOPE, två av bedömningsinstrumenten som ingår i MOHO. Måste läsa vidare om dessa, verkar riktigt bra.

Gary Kielhofner
Brooke framför affischen om hennes projekt

Mallory

Efter lunch var det dags för Kielhofner igen, men denna gång pratade han om klient-centrerad verksamhet tillsammans med sin fru Renee Taylor. Nån annan som visste att de är gifta?!

På kvällen gick jag ut och åt med några förstaårsstudenter, vi gick till Buffalo Wild Wings som jag varit på förut en gång. De köpte öl på en bensinmack och tog med till hotellet. Sen satt vi i bubbelpoolen ganska länge.

Jag och Katelin

Ölgrotta på bensinmacken!

Katelin i grottan

Många öl

Andra dagen inleddes klockan sju på morgonen med en spännande föreläsning om Tai Chi och dess hälsoeffekter och vilka typer av Tai Chi som lämpar sig för olika diagnoser. Blev väldigt inspirerad av detta och blev ännu mer sugen på att gå en kurs i Tai Chi i vår. Nån som vill hänga på? Efter det följde ytterligare en riktigt bra föreläsning med titeln ”Optimizing OT’s niche in Person-Centered Care” som i princip handlade om klient-centrering i särskilda boenden för äldre. Jag lärde mig en del om hur äldrevården ser ut här och som vanligt i USA finns en del riktiga lågvattenmärken blandat med det absolut bästa. En hel del diskussion uppstod om vad som är ekonomiskt och praktiskt möjligt, som vanligt verkar försäkringsregler stå i vägen för större förändringar. Den här föreläsningen inspirerade mig till att ordna en dags studiebesök på ett av de boenden i Toledoområdet som ska vara bland de bättre.

Angela, Mallory och Brooke

Paus mellan föreläsningarna

Sista föreläsningen hölls av fakulteten på institutionen för arbetsterapi på University of Toledo och handlade om deras arbetsterapiprogram. För att bli arbetsterapeut i USA måste man först ta sin bachelor’s degree, vilket oftast tar fyra år. De flesta jag har pratat med har tagit sin bachelor’s/undergrad i ett närliggande ämne till exempel ”recreational therapy”, men i princip kan man läsa vilka ämnen som helt bara man ser till att ha behörighet för det program man tänkt söka. För arbetsterapeutprogrammet i Toledo krävs att man läst kurser i biologi, anatomi och fysiologi, psykologi, sociologi, medicinsk terminologi och människans utveckling. För att sedan läsa vidare och bli certifierad arbetsterapeut krävs att man tar en masters eller doctoral degree och sedan blir godkänd på NBCOT, ett prov inom arbetsterapi. Programmet i Toledo är 8 terminer, men tar mindre än 3 år eftersom de har ett treterminssystem och leder till en doctoral degree. Det som skiljer en doctoral degree från en master är att programmet är längre och innehåller mer fokus på forskning och ledarskap. I Toledo genomförs en så kallad capstone, vilket är ett individuellt projekt som görs i nära samarbete med en klinik eller organisation. Några exempel på vad studenter gjort under sin capstone är att utveckla och genomföra en universitetskurs i arbetsterapi som i flera fall sedan blivit del av kursplanen. Flera studenter har utarbetat program för arbetsterapi i organisationer som tidigare inte haft någon arbetsterapeut och sedan lyckats få jobb där. En student praktiserade på en brännskadeklinik där de hade ett väldigt biomekaniskt perspektiv, men hon tog in nya bedömningar och interventioner och jobbar nu där med att utveckla verksamheten. Visst låter det bra! Är dock ganska nöjd med att bara behöva studera i tre år istället för sju år som här.