Lost in Toledo

Resten av resan gick bra men när jag kom till flygplatsen i Toledo var inte Melanie som skulle hämta mig där. Melanie är ”fieldwork coordinator” på universitetet och har varit min kontaktperson sedan i April. Väntade i 40 minuter och försökte sedan ringa Pat som är kvinnan jag ska bo hos, men inget svar på varken hem- eller mobiltelefon. Inser att jag bara har numret till Melanies kontor och enligt några som jobbade på flygplatsen går det inte att få tag på mobilnummer. Bestämmer mig för att ta en taxi hem till Pat men är lite nervös eftersom hon inte svarat när jag ringt henne. Taxichauffören hittar med nöd och näppe hem till Pat och som tur är ber jag honom vänta medan jag kollar om Pat är hemma. Vilket hon inte är. Vet att det finns ett Hilton några kvarter bort så jag ber honom att köra mig dit. De har lediga rum och jag är nära att checka in men bestämmer mig för att ringa Pat en sista gång. Som tur är svarar hon och säger att hon har varit i kyrkan och hämtar mig om en stund.

Pat är 76 år men har två jobb och är enligt henne själv väldigt lätt att bo med eftersom hon sällan är hemma. Dels jobbar hon 9-18 i kontoret på hyreskomplexet där hon bor och dessutom äger hon en festlokal där hon arrangerar bröllop och fester. Hon verkar jättegullig och hade köpt nya sängkläder och handdukar till mig och jag har eget sovrum och badrum. Lägenheten är en trea med två badrum och heltäckningsmatta förstås. Det ligger i en förort och det är gångavstånd till sjukhuset där jag ska göra min praktik. Imorse fick jag skjuts av Pat till det närmaste shoppingområdet så jag kunde handla frukost på Krogers. Pat tyckte att jag skulle ringa så hon kunde komma och hämta mig men jag gick de fem minutrarna hem istället vilket hon tyckte var väldigt onödigt.

Idag visste jag inte riktigt vad som skulle hända, egentligen skulle jag fått mitt schema av Melanie igår. Ringde henne flera gånger men fick inget svar så till slut kollade jag upp numret till institutionen för arbetsterapi och fick då prata med rektorn Julie Thomas. Efter ytterligare nån timme ringde Melanie upp mig och lät helt förkrossad. Hon hade fått oväntade gäster igår och glömt bort tiden. Så kan det gå. Nu sitter jag på biblioteket som ligger några minuters promenad från där jag bor. I eftermiddag ska jag träffa Jaclyn som är en arbetsterapeutstudent som ska visa mig runt.

Just det imorrn ska jag få internet så då kanske det kan bli lite mer högkvalitativ aktivitet här.
Be seeing you